Skogsamilgårdens historia

med ägarförteckning sedan 1654

                                             

”Anteckningar utlästa ur gamla papper om vår gård före min födelse.”

(Nedtecknade av Skogsamil Martin Olsson, daterade 19 december 1967.)

 

     Vår gård daterar sig till mitten av 1600-talet. Det var en son i granngården Knutgården, som år 1654 gifte sig och sedan grundade vår gård. Han hette Oluf Eriksson.

Hans son Erich Olufsson, som övertog gården år 1681, var gift med Anna Jönsson från Nornäset (de nordligaste gårdarna i Sörnäs, som revs då Karl den XI byggde sin skans där på 1670-talet). Hon hitförde en genom arv bekommen bod från dessa rivna gårdar, och denna bod kom senare, eller på 1770-talet att byggas in i en loftbyggnad, som då uppfördes och som är kvar än idag.

 

     År 1711 blev Erich Olufssons och Anna Jönssons dotter Marit Ersdotter gift med Samuel Pålsson från Vallsjön, en by som benämndes "nol på skogen". Därför kom den nye husbonden att kallas Skogsamil och detta blev sedan gårdens namn och är så ännu idag.

Gårdens hus voro nu mycket dåliga, ty Skogsamil uppger i en handling som han upprättat, att han byggt nya hus utom "ett härbre och en gammal bod." Denna bod var säkerligen identisk med den förut nämnda boden.

     Skogsamil var en arbetsam man, som byggde och ställde iordning omkring sig och även tillköpte och tillbytte sig en del åkrar och myrslogar. Han hade, åtminstone när han skrev sitt testamente, inte några barn i livet, ty han säger så i testamentet - möjligen hade han haft barn som avlidit.

 

     Han antog därför en systerson till hans hustru, Erik Larsson från Storlarsgården i Torgås, som 1741 gifte sig med Kerstin Olsdotter från Torgås, fosterdotter till Skogsamil och Margit Ersdotter, till skötslofolk. Denna Erik Larsson var en framåt man, och gården var under hans tid ganska välbärgad. Han hade fäbodar i Tandberget, Hållbrosätra och södra Kallberget. Under hans tid flytades fäboden i Hållbrosätra från den torra marken öster om Hållbrossjön till bergssidan väster om sjön.

Det var nog dricksvattnet som var den största orsaken, men den torra marken ansågs inte lämna någon betalning för den gödsel som påfördes. Bergsidan var rik på gott vatten och även växte gräset där bättre. Senare tiders släkter antog att det berodde på att de "underjordiska" hade oroat fäboddelägarna så länge att de slutligen flyttade.

 

     Erik Larsson köpte in en hel del åkrar, samt en oändlig rad myrslogar till gården. Hans bouppteckning från 1773 upptar 41 större och mindre hus, 9 kor, 2 hästar, 2 kvigor, 1 oxe, 15 getter, 9 får, 9 killingar, 9 lammungar, 1 gammal bock. Vidare åkrar på 31 ställen, slogar hemma i bygden på 8 ställen och myrsloar på 28 ställen. Han hade tydligen mycket att stå i, men han hade tre duktiga söner. Samil Ersson, som sedan byggde och flyttade till Bondheden år 1777. Olof, som övertog gården i Sörnäs. Erik, som gifte sig och flyttade till Halsgården i Hammarsbyn.

 

     Dessa tre söner hjälptes åt att bygga upp Bondheden, kanske även Halsgården. Det har berättats, senast av Bondhed-Erik, att de voro så flitiga att bygga, att de inte hade tid att lägga sig och sova (middag), utan de nöjde sig med att slumra till en stund efter maten sittande vid bordet och lutande huvudet i händerna. De hade gårdens alla hus påbörjade samtidigt. Bondhed-Erik berättade också att då de höll på med det sista huset - en "skale", de i sin glädje över att arbetet var så gott som färdigt, hade tagit sig litet för mycket av det hemlagade brännvinet, så att denna skale timrades väldigt vårdslöst, vilket syntes på långt håll. De hjälptes också åt att timra det nuvarande loftet i Skogsamilgården, varvid de byggde in den förut nämnda boden.

(Min kommentar: Den västra delen av loftet, nedre våningen, där vi idag har redskap, blomlådor od, är alltså den gamla boden som Anna Jönsson ärvde och hade med sig från Nornäset).

 

     Som nämnts övertogs gården av Olof Ersson, som gifte sig 1775 med Ingeborg Matsdotter från västra Andersgården i Torgås. Olof var en skicklig smed, och han gjorde låsen till loftet. Hans och hans hustrus initialer finns på en gammal stubbe inristade år 1775 med bokstäverna OIEMS mellan Kinvalla och Öretjärnen efter Kallbergsvägen. Deras namn Olof Ersson och Ingeborg Matsdotter är inflätade i varandra. Då man sedan vet att året 1775 var det år de gifte sig, kan man ej annat än att intyda något av Erosdyrkan i sammanflätningen.

     Deras dotter Kerstin Olsdotter gifte sig 1797 med Mattias Matsson från Olmangsgården i dåvarande Husom. (Gården har nu hänförts till Skålmo by av orsaker, som måhända höra ihop med det sk. Storskiftet.) Denne var son till den legendariske riksdagsmannen Mats Olsson i Husom.

 

     Mattias Matsson hörde till dem som inte kunde tåla brännvinet, han blev ett offer för det. Följden blev förstås den vanliga; att han pantsatte och förslösade sina ägodelar. Han dog ifrån sin hustru 1821, endast 47 år gammal. Han efterlämnade sin hustru med sina åtta barn; Mattias f 1800 (1801?), Ingeborg f 1804, Kerstin f 1807, Anna, f 1810, Olof f 1812, Marina f 1815, Britta f 1818, och Erik, f 1821.

     Den efterlämnade änkan hade säkerligen ingen lätt lott med sina många oförsörjda barn, av vilka endast två kunde tänkas försörja sig själva. Det hade säkerligen gått till konkurs, om inte hennes granne, Knut Erik Olsson, på ett effektivt sätt hjälpt henne att betala de mest angelägna skulderna, så att hon fortfarande fick besitta gården.

     Äldste sonen Mattias var duktig att försöka lösa igen en del av de bortförpantade åkrarna - men det är alldeles klart att oerhörda svårigheter återsod för henne att bemästra. Det var säkerligen en kraftkvinna av stora mått. Kerstin levde till 1850, då hon dog 71 år gammal. Sonen Mattias skötte henne - de övriga skingrades åt alla håll:

     Anna blev gift till Mojanisgården i Husom. Marina blev gift med en smed vid Noraåns bruk. Britta blev gift till Hammarsbyn med Åker Olof Jansson. Olof blev gift till Stormatsgården. Ingeborg blev gift till Bergsvalla med Per Jansson. Kerstin blev gift med Bränd Olof Hansson i Mårtsviken. Slutligen blev den yngste, Erik, gift och flyttade till granngården Mattis som skötslofolk.

 

     Mattias Mattson hade skött sin mormoder Ingeborg Matsdotter i 9 år och 9 månader, för vilket han enligt avtal med syskonen skulle erhålla 30 Riksdaler om året, alltså 292 Rd. 24 sk (skilling) Banko. Vidare utvisade bouppteckning efter modern en skuld på 168 RD. 47 sk. Och 9 rundstycken, vilket alltså kom att bli 86 Rd. 21 sk. och 9 rundstycken banko på varje. Allt gjordes upp vid arvskiftet och alla syskonen betalade punktligt efter uppgörelsen.

     Det är anmärkningsvärt hur alla i de stora barnkullarna ville vara med och betala för vården av de gamla, ett förhållande som nutidens människor borde uppmärksamma.

 

     Mattias Matsson gifte sig 1831 med Sara Nilsdotter från Gusjön. När han dog 1865 fanns tre barn i livet; Mattias, Olof och Marina.

Marina blev gift med Gustaf Hans Gustafsson från Torgås, vid storskiftet utflyttad till Mohn.

Olof avled 1869 utan lagliga bröstarvingar.

 

     Mattias, min farfar, stannade i Skogsamilgården. Han var född 1832. Hans hustru Ingeborg Olsdotter från Norra Lissbjörsgården i Hammarsbyn avled tidigt år 1887, hon var född samma år som farfar.

 

     Sonen Olof, min far, gifte sig 1886 med Britta Larsdotter från Husom. Hon levde här i gården till 1946. Hon var en underbar kvinna - intet kunde rubba henne från hennes djupa Gudsförtröstan. Hon genomgick samma pärs som tidigare Kerstin Olsdotter, men allt gick igenom, trots svårigheterna.       (Hon blev änka 1903, då Olof drabbades av rosfeber och dog efter endast tre dagar. Han blev 39 år. Sex barn fanns i gården då; Axel född 1888, Clara född 1890, Martin född 1892, Berta född 1893, Hulda född 1895 och Viktor, född 1900.

 

     Britta stod fast som en klippa i sin gudstro att han, som är änkors och faderlösas beskyddare, skulle hjälpa henne igenom.

Farfar Mattias, som då var 70 år, fick hjälpa henne under den värsta tiden.  Pojkarna Axel och Martin fick börja arbeta i skogen, den första avverkningen Martin, 11 år, var med på var hemskogen vid Risgraven. Brus Lars, pojkarnas morbror, hjälpte till att hugga. Martin skriver: "Jag har ett minne av att det gick mycket tungt att dra tvåmanssågen vid fällningen av träden, det berodde förstås på att jag aldrig hade sågat förr, och att morbror nog fick bära den tyngsta bördan av sågningen."

 

     Min farfar dog 1922 ej fullt fyllda 90 år. Han avled här i Skogsamilgården i ett rum, som jag hade ställt iordning åt honom i den byggnad, som han ett år tidigare hade trott bliva för stort. ("je tetse ä da ska val äit onödigt stort bu fe äin slikkin littn ful!")

Han var verksam i det sista med att ordna ved i vedboden mm. Han hade, förutom i vår socken, kört timmer både i Särna och Orsa. Var alltid nöjd med livet sådant det var. Vid ett tillfälle kom en agent och försökte övertala honom att köpa lottsedlar - han skulle vinna så och så mycket pengar. Farfar svarade: "vad skulle jag med så mycket pengar?" Detta var hans karaktär i ett nötskal - en av de få som var nöjd med livet.

 

     De förut omtalade tre bröderna byggde också upp den parstuga som fanns i östligaste längan (närmast älven) i gården. Den byggdes upp på 1770-talet. (Förut hade gårdens folk bott i den östra stugan som är upptagen i Erik Larssons bouppteckning.) Den hade nog blivit påbyggd på höjden någon gång under 1800-talet och försedd med innertak. Omkring år 1900 blev den reparerad och försedd med bakugn och yttre brädfodring.

 

     I början av 1960-talet överlät min hustru och jag den gamla Skogsamilgården åt vår son Mattias och hans hustru Margit, född Vesterberg. Jag hade dessförinnan låtit avstycka den tomt, varpå den år 1921 uppförda stugan är uppförd. Mattias satte igång att ombygga den på 1770-talet byggda, gårdens gamla stuga ("gambelstuggo"). Han flyttade ut den en stugbredd (lyfte hela huset med lyftkran!) för att få bättre rum på gården. Nu ombyggdes den helt och hållet, men de gamla timmerväggarna bibehölls. Den blev inflyttningsklar i december 1963.

 

 

Här följer en beskrivning av gårdens nuvarande hus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Det har roat mig att göra förestående uppteckning för att mina efterkommande skola kunna ha det till hands, då någon fråga uppstår om vad som inträffat i gamla tider”.

 

Så avslutar min morfar Skogsamil Martin sin 27-sidiga essä "Mitt liv före 76-årsåldern", varav denna avskrift är en del.

 

Skogsamil 25 maj 2006

Brittmari

 

 

 

 

 

 

 

              Ägarförteckning Skogsamilgården

 -från och med 1654-

                                                                                       

1.  Oluf Erichsson, gårdens grundare bodde 1653 i Knutgården. (1625 - 1678)            

      Marit Olufsdotter från Hammarsbyn. (1625 - 1678)                                             

                         

2.   Erich Olufsson (Olsson) son till nr 1. (1656 - 1689)                                             

      Anna Jönsdotter fr Nornäset. (1646 - 1733)                                                       

                                      

3.   Samuel Pålsson(SkogSamil) från Vallsjön. (1681 - 1751)                                      

      Marit Ersdotter, dotter till nr 2. ( 1685 - 1761)                                                    

 

4.   Erik Larsson från västra StorLarsgården i Torgås. (1712 - 1802)                            

             (Systerson till Marit Ersdotter nr 3)

      Kerstin Olsdotter, född i Torgås, fosterdotter till nr 3. (1711 - 1772)                     

 

5.   Olof Eriksson, son till nr 4. (1748 - 1789)                                                          

      Ingeborg Matsdotter, från västra Andersgården i Torgås. (1748 - 1831)                 

 

6.   Mattias Matsson, från Olmangsgården i Husom. (1774 - 1821)                                 

      Kerstin Olsdotter, dotter till nr 5. (1778 - 1850)                                                

 

7.   Mattias Matsson, son till nr 6. (1801 - 1865)                                                     

      Sara Nilsdotter, från Gusjön. (1800 - 1880)                                                        

                                      

8.   Mattias Matsson, son till nr 7. (1832 - 1922)                                                     

      Ingeborg Olsdotter, från norra Lissbjörsgården, Hammarsbyn. (1832 - 1887)          

 

9.   Olof Matsson, son till nr 8. (1864 - 1903)                                      

      Brita Larsdotter, från Bruslarsgården, Husom. (1858 - 1946)                    

 

10. Martin Olsson, son till nr 9. (1892 - 1985)                                     

      Maria Olsson, från Trondgården, Mon. (1896 - 1977)                   

 

11. Mattias Olsson, son till nr 10. (1923 - 2001)                                  

      Margit Olsson, född Westerberg. (1915 - 1989)                              

 

12. Brittmari Karlsson, född Skommar. Nuvarande ägare. (1953 - )                                     

             (Systerdotter till nr 11)

      Kenneth Karlsson. Nuvarande ägare. (1953 - )